Att ge till de fattiga och de med mindre tur än man själv har haft, har nog alltid setts som en god sak. Men människor är som alla vet komplicerade. Vi människor blandar gott och ont och skapar gråzoner i vad vi än gör. Även när vi hjälper andra. Kanske speciellt då.
Vi-skogen
När jag var liten, för länge sedan, pratades det mycket om bidrag till hjälporganisationen Vi-skogen. Det fanns en tidning som hette ”Vi” och jag tror det är genom Coop-organisationen det organiserades.
Vi skolbarn samlade in pengar till vi-skogen som planterade träd i Afrika /Asien? för att hindra ökenutbredningen och vår skolfröken talade sig varm för hur detta skulle hjälpa den stackars befolkningen. Det skulle hindra ökenutbredningen och ger svalka och vatten (?) och på alla sätt gynna befolkningen i området. Alla tycker väl att det är bra med träd och växtlighet istället för öken.
Dessa insamlingar har bedrivits i åratal , decennier och finns fortfarande.
Vi-skogen, det låter ju så bra och speciellt svenskar som har så mycket skog kan nog känna extra för insamling av pengar till sådant. Skog istället för öken!
Ja, men vad bra, då kanske man nu många år senare kan åka ner och titta på den mäktiga skogen som planterats? Höra prasslet i löven och vindens sus tillsammans med den glada lokalbefolkningen som har hejdat öknen?
Nej, se det går inte. Den finns nämligen inte. Inga träd. Noll. Zero. Pffft.
Det finns ingen skog. Kanske inga träd heller. Man kan inte se skogen för alla träden står inte i vägen, de står inte alls. Utan träd ingen skog.
Ojdå, vad gick fel? Krig?, Torka? Vad?
Nej det fanns aldrig någon skog. Det planterades kanske inte ett enda träd.
Vissa som arbetade med projektet har sagt hur det gick till; man åkte , förmodligen i fina jeep’ar, ut till avlägsna byar. Där mötte man och samtalade, så gott det gick med olika dialekter och tolkar. Byäldsten/hövdingen lovade att vårda naturen och kanske plantera träd, om möjlighet gavs. Så gav man byäldsten en påse pengar, och åkte.
Ingen vet vad pengarna användes till. Kanske tyckte byäldsten att han behövde en hustru till, kanske planterades det några träd. Det finns iallafall ingen skog, inga vajande fält att besöka.
Ivar Kreugers sommarstuga
”Änkans sista skärv” är en sedelärande historia från bibeln. Du borde ha hört den, annars finns den här: Markus 12:35-44.
Villa Ugglebo är ett av Sveriges mest historiska hus. Det ligger vid Lilla Skuggan på Norra Djurgården i Stockholm.
Det ritades och uppfördes redan på 1890-talet av arkitekt Ferdinand Boberg. Huset skulle bli ett sommarnöje för honom och hans hustru Anna.
Efter en period såldes det dock till dåvarande kronprins Gustaf Adolf. Arvprinsen lät bygga ut fastigheten 1910 och använde det som sommarhus fram till 1919.
Efter kronprins Gustaf Adolf övertogs fastigheten av finansmannen Ivar Kreuger – som i samma veva tog över hela området Lilla Skuggan. Han använde Villa Ugglebo som representationsbostad fram till sin död 1932.
Åtta rum och kök
Har man råd med huset för tiotals miljoner och arrendeavgiften är det en magnifik fastighet på Djurgården. Fastigheten disponerar omkring 300 kvadratmeter, varav 284 kvadratmeter boyta, och har åtta rum och kök.
I huset finns ett sällskapsrum med öppen spis, en matsal, en veranda, ett bibliotek, ett kök med öppen spis, ett badrum och en gästtoalett. På det övre planet finns tre sovrum, varav ett med öppen spis och walk in closet. På källarplanet finns ett sovrum, en tvättstuga, en dusch, en toalett, en bastu och ett förråd för vin eller mat.
Utanför fastigheten finns en brygga med segelbåtsdjup, en egen sandstrand och ett stall med fyra boxar. Sommaren 1924 var Greta Garbo och de amerikanska filmstjärnorna Mary Pickford och Douglas Fairbanks var på besök hos Ivar Kreuger.
Villan såldes för 49 miljoner kronor år 2012. Säljaren var VD:n för SOS Barnbyar Vanja Befrits och hennes make…